Av denna sjukdom finns två slag. Det ena är ett slags tandvärk som är av rent nervöst ursprung och som inte har något att göra med sjuklighet i själva tänderna. Här ska vi emellertid endast tala om den, som härrör av ihåliga tänder. Det är bekant att kronan på tanden är belagd med ett hårt ämne som man kallar emalj. Därunder finns det mjukare tandbenet och innerst i detta ligger en mjuk massa som genom en fin kanal i roten står i förbindelse med tändernas känselnerver.
Undersöker man en ihålig tand, finner man att emaljen inte längre betäcker hela kronan, utan saknas till en större eller mindre del, och att tandbenet under hålet är urholkat, ofta så mycket att den mjuka, nervrika massan ligger bar. Den minsta tryckning på denna eller förändring i värmegraden framkallar då strax olidliga smärtor.
Det är naturligt att man länge sökt för sig förklara grunden till denna svåra plåga, för vilken vi alla är utsatta. Då man nu på senare tiden satt sjukdomar i förbindelse med några oändligt små djurs, bakteriers, verksamhet, och då man alltid i munvätskan finner en mängd dylika mikroskopiska djur, kan man inte undra på att man redan länge antagit att den i munhålan, synnerligast i slemmet på och mellan tänderna levande lilla bakterien på ett eller annat sätt står i förbindelse med tandvärken. En tysk vetenskapsman har på sista tiden kastat åtskilligt nytt ljus över dessa förhållanden. Han har ådagalagt att det finns bakterier i den sjuka tanden, nämligen desamma som lever i munhålans slem och finner en riklig näring i den i tändernas mellanrum fastsittande återstoden av maten. Han har också genom försök visat att dessa små varelser inte av sig själva kan tränga in i tanden och angripa den friska emaljen. Vad är det då som först gör tanden skadad?
Tandläkarna har länge varit på det klara med att den första anledningen till ihålighet i tänderna beror på vissa syrors inverkan på emalj och tandben, i det att kalken utdras och kronan således varder mjuk. Den nämnde tyske lärde har nu funnit att synnerligast en blandning av saliv och bröd, i vilken just sådana upplösande syror utvecklar sig, är i stånd att utdra kalken ur en frisk tand, så att denna varder mjuk. Man kan sålunda lätt föreställa sig för vilken fara vi blottställer våra tänder då vi inte drar försorg om att efter måltiderna skölja och borsta dem. Men hur många människor är det inte som försummar denna renlighetsplikt!
Då nu tanden varder mjuk därigenom att vi inte håller munnen ren, börjar de mikroskopiska smådjuren borra sig in i den. Allteftersom tandens avkalkning tränger djupare in, följer bakterierna med genom de fina kanalerna, tränger fram genom dessa och angriper de så kallade fibriller, genom vilka tanden erhåller sin näring. Följden varder naturligtvis det inre tandbenets död och sedermera den mjuka massans sjukdom och förstöring, och så har vi då omsider uppnått den punkt där tandvärken befinner sig.
Således måste den som vill behålla sina tänder oskadade väl skölja munnen efter varje måltid eller åtminstone varje afton.
