November, det sägs att du minner
om sköld och om mörker och död,
jag känner dock glad hur du brinner
i snabbare pulsars glöd,
jag känner dock glad hur den randas
din styrka strålande dag
med luft mer ljuvlig att andas
I djupa giriga drag.
November, mig lockar ditt rike,
din höstligt kyliga värld,
som broder, som vän och som like
min lust är att följa din färd,
att vandra i skymningens stunder
långt bort i det frostiga blå
och trampa i glesnade lunder
på frusna och knastrande strå.
Där möter vi stormen, som hälsar
med stämma av dånande malm
november, befriarn, som frälsar
från somrarnas sjukliga kvalm.
Vad mer, om i döden sig böjer
ett barn av de soliga dar –
din trotsiga panna du höjer
I luft, mera kylig och klar.
Du är dock för stark att bevekas
av tårade ögon som be,
du glömde dock konsten att smekas
och kyssas för ros skull och le.
Men famnar du, är det till döden,
nu vet du och vill du ditt mål,
och kysser du, är det med glöden
som brinner hos frostigt stål.
Skelettlikt och kolsvart på bergen
står skogen mot himmelens rand,
men himlen har purpur i färgen
av anande solars brand.
Och se, huru stjärnorna ljusna
och stiga ur skyarnas tält
och måla i silver förfrusna
och snööversållade fält!
Här vilja vi dröja i natten
och lyssna till rymdernas sång,
när jordens små porlande vatten
förstummats i isarnas tvång.
Här fångar vårt öra höga
och eviga hymners brus
och hänryckt dricker vårt öga
oändligheternas ljus.
November, mig lockar ditt rike,
din höstligt kyliga värld,
som broder, som vän och som like
min lust är att följa din färd.
På blommor och solsken förhärjad
min drömda vår måste dö.
Vad mera! – min höst är bärgad
med stormar, stjärnor och snö.
Min själ har frusit till glöden
som brinner hos frostigt stål,
nu famnar den helt till döden
och vill och känner sitt mål.
Hur stelnad smärta och ånger
skall klinga en ny musik,
av ännu ej födda sånger
min själ är dallrande rik.
