Till finska tidningen ”Nya Pressen” skrivs från Övertorneå: Så ofta det än inträffat att björnar, då de blivit sårade, mer eller mindre illa tilltygat jägare, är det dock sällsport att någon människa av rovdjuret formligen blivit dödad. Detta inträffade emellertid den 11 november i Övertorneå, då bondesonen Isak Mäkihannu från Meltosjärvi by förlorade livet vid ett försök att förgöra en björn vid dess ide.
Medtagande sin hund hade mannen ovannämnda dag om morgonen begett sig till skogs. Redan samma dag på eftermiddagen hade hunden kommit hem. Då emellertid jägaren inte de följande dagarna hemkom, oaktat han lovat senast inom tre dagar återvända, började man misstänka att det inte stod rätt till. Den 15 började man leta efter honom, först några man, men sedan allt flera, så att det slutligen blev nödigt att tillkalla hjälp från två grannbyar. Den 20 november anträffade en avdelning av manskapet ovanliga björnspår. Det såg ut som om djuret släpat någonting med sig. Men framkomna till björnens gömställe, vilket djuret valt sig i en klipphåla, fann de ingenting som besannade deras förmodan. Björnen skulle emellertid dödas. Varje gång en stång instacks i hålan besvarades detta av björnen med högljutt brummande och ilsket bitande i stången. Slutligen fick dock björnen sin bane av de skott man på måfå avlossade i hålan; då besten, en medelstor sexårig hona, drogs fram i dagen, befanns den i nacken, ett stycke bakom öronen, bära märke av ett yxhugg, som inträngt ända till halskotorna, vilka dock inte blivit skadade. Antagligare än att björnen gående på bakbenen tillryggalagt en tre versts sträcka, är att den gått på alla fötterna och att dess huvud, som nacken inte mera förmådde uppbära, släpat emellan frambenen och att därigenom den fåra i snön uppstått, som gjort att spåret sett så ovanligt ut.
Följande dag anträffades liket av den dödade jägaren. Av de halvt igensnöade spåren och andra på platsen befintliga märken kunde man sluta till hur det tillgått i striden. En i öppningen till idet instucken smal björkspak antydde att mannen med denna sökt hindra björnen att häftigt rusa ut, medan han, föga litande på sin med ekorrskott laddade lodbössa, gripit till yxan, varmed han tillfogat djuret ett visserligen djupt, men något för långt bakut hugget sår. Spåren vittnar att redan vid idet en förtvivlad kamp uppstått och att blod redan där ymnigt flutit inte allenast från björnen utan antagligen även från jägaren, vilken sistnämnde slutligen sökt fly undan, men blivit på cirka 100 alnars avstånd från den första tummelplatsen upphunnen av odjuret. Omkring en mindre grupp av unga granar fanns här en mängd människo- och björnspår, vilka utvisade att mannen flera varv sprungit omkring träden innan björnen fått fatt i honom och kastat honom till marken. Bössan, oavskjuten, fanns liggande vid den fallne, vars lik är ohyggligt sargat. Händerna är genombitna och krossade, kroppen delvis illa tilltygad, huvudskålen till största delen avdragen och övre delen av ansiktet samt ögonen och pannan helt och hållet avslitna.
Utom den nämnda björnen har under hösten tre andra blivit skjutna i Övertorneå, nämligen två av forstmästaren i Torneå revir E. R. Sandberg och en av kronotorparen Lovikka.
