Fåglarna igenkänns därpå att de är ”fullfjädrade” samt lägger ägg, som människorna stundom äter upp.
Fåglarna delas i
1) nyttiga fåglar,
2) ledsamma fåglar,
3) farliga fåglar,
4) förargliga fåglar.
Ledsamma fåglar är t.ex. olycksfåglar.
Farliga fåglar är galgfåglar.
De är i allmänhet vita, varför de kallas ljusa fåglar, samt har en yvig fjäderklädnad och kallas därför också stundom fullfjädrade.
Förargliga fåglar är exempelvis spefåglar.
Sparvarna indelas: stekta och ostekta.
De stekta igenkänns därpå att de flyger i halsen på visst folk. Om man därför ser en flock sparvar kan man genast avgöra till vilken grupp de hör; de ostekta flyger nämligen aldrig i halsen på någon. De stekta sparvarna har mest sitt uppehåll i Amerika och Australien; men har på senare tid avtagit i antal, så att de numera inte flyger i halsen på alla som kommer till dessa land, vilket förr skall ha varit händelsen. Orsaken till minskningen känner man inte, men antagligen har förra tiders emigranter varit alltför ”åpna” och slukat både smått och stort.
Domherren har olika namn, allt efter den stol på vilken han sitter. Om han sitter på den högsta stolen (högsta domstolen) kallas han justitieråd. Sitter han på en lägre stol kallas han borgmästare eller häradshövding. Har han ingenting att sitta på kallas han vice häradshövding. (Ofta sitter han under sådana förhållanden på sin svärfars, ifall han lyckats förskaffa sig någon svärfar n. b.)
Till småfåglarna hör vidare bofinken. Finkens bo kallas finkan. Den skiljer sig ifrån andra fågelbon däruti att den är ytterst dåligt inrättad.
Om inte korpen vore så svart, så skulle han vara mycket vitare än han är. Den som lyckas fånga en korp och på honom uppleta en vit fjäder, lär kunna gå på vattnet så länge han bär fjädern.
Korparna lever inte gärna i större sällskap, utan på sin höjd parvis. Undantagsvis slår sig dock flera tillsammans, ja ända till flera tusen på ett ställe. Ett sådant ställe kallas en korphåla. Såvitt känt är finns blott en enda sådan i vårt land.
Kråkan bärs ofta av fruntimmer på huvudet; barn bär henne ofta i näsan. Skottpenningar utbetalas för dödade kråknäbb och kråkfötter. Såsom upplysning för jägare kan meddelas att det alls inte är nödvändigt att skjuta hela kråkan för att få skottpenningar, utan är det alldeles nog att avskjuta näbb och klor och tillvarata dessa. (Jag tror mig med denna upplysning ha gjort herrar jägare en stor tjänst.)
Kajan är en from fågel, i synnerhet är hon mycket kyrksam och för att hon inte ska få för lång kyrkväg och såmedelst komma för sent, bygger hon sitt bo i tornet.
Då hon inte är godtemplare kallas hon fyllkaja.
Vad åter duvorna beträffar, gäller de för att vara enfaldiga, men detta är bestämt ett misstag, ty var och en kan övertyga sig om att de är mångfaldiga. Man urskiljer av dem i synnerhet tre arter:
1) Ringduvor, som har fått sitt namn därav att de har ring; de kallas med ett annat namn fästmör.
2) Klippduvor kallas så med anledning av sin benägenhet att klippa; även benämns de syhästar.
3) Kronduvor har krona och kallas också drottningar.
Duvornas farligaste fiender är duvhöken och sprätthöken. För den sistnämnde är de dock inte synnerligen rädda, på grund av hans vackra fjädrar.
Göken är i allmänhet en stridslysten, elak och trätgirig fågel, som ligger i ständig strid med sina likar. Han är således sammansatt av mycket ”stridiga” element; i vår ort är göken sammansatt av kaffe och konjak. Göken har olika namn i olika landsbygder; i vissa orter kallas han ”Uddevallare”. En eller annan skiljer sig fördelaktigt från de övriga genom sitt godmodiga lynne. En sådan kallas muntergök.
Somliga orrar är mycket begivna på spel och kallas spelorrar. Orren jagas mycket ivrigt under vissa tider och får då även säljas, men ger man en person en orre blir man antastad av polisen.
Rapphönan förekommer allmänt på gamla gästgivaregårdar, där hon är alla resandes fasa. Under snövintrar är hennes verksamhet betydligt inskränkt, och man får ofta höra att hon skall vara nästan utrotad; men så snart marken är bar kommer hon åter fram. Hon har ett mycket uppskakande läte, varför nervsvaga personer ogärna kommer i beröring med henne.
Det nämndes nyss att hökarna delas i duvhökar och sprätthökar. Den förre visar sig ogärna för människor, varemot sprätthöken inte känner någon större glädje än att bli beskådad. Han träffas därför helst på allmänna promenadplatser, i städer och på badorter. De mest utpräglade sprätthökarna kallas lejon.
Morkullorna är flyttfåglar, som alla härstammar från Mora socken i Dalarna. Hanen kallas dalkarl.
Ankan är alla tidningars skyddspatron och hålls av dem helig. De hålls av tidningarna i bur, men släpps en eller annan gång ut bland allmänheten, och då uppstår en häftig strid tidningarna emellan, om vem ankorna tillhör; dock inte så att var och en vill ha sin, utan de skyndar tvärt att med en mun förklara att de inte släppt ut dem eller att de åtminstone först fått dem av någon annan, vilket ofta ger anledning till heta strider. Stridsvapnet får gåsen tillsläppa. Det är blott i Frankrike som vapensmeden anlitas vid ankstriderna.
Gåsen har många goda egenskaper, men lämpar sig inte såsom brevbärare på grund av sitt långsamma lopp. Alla gäss ägs av en person vid namn Mårten, vilket blir klart om man tänker på att det aldrig heter Gustafs, Peters eller Påls gås, utan alltid Mårtens gås.
Människorna har emellertid stor benägenhet för att tillägna sig dem. Även den som har egna gäss använder dem inte, utan skall han slakta någon blir det alltid Mårtens. Och denne är nog liberal att aldrig kalla gåstjuvarna inför rätta.
Hanen kallas gåse. Ordet gåse används ofta av mammorna som smeknamn. Då en moder skall skriva till sin son skriver hon ofta: ”min rare gåse”.
Då andra djur ska slaktas sticks de i halsen, gässen sticks i knäet.
