“Ja, kaffetåren den bästa är bland alla jordens drycker, den stärker kroppen, den livar själen, den känns från hjässan allt ned i hälen”, heter det i en gammal känd strof, och att detta faktiskt är sant, torde nog många beredvilligt intyga.
Att bland fruntimmer te betydligt undanträngt kaffe visar statistiken, och detta kommer väl sig av teets mildare egenskaper, men för den som sysslar med ett eller annat styvt arbete och behöver en stimulerande dryck för att hålla krafterna uppe, kan te ingalunda ersätta kaffe.
En kopp starkt kaffe inverkar omedelbart på nervsystemet, och det kan i enstaka fall göra nytta som medicin, men tyvärr bjuds man ytterst sällan på dylikt hälsobringande preparat av “den bruna bönan” utan den blandas vanligen upp med ett eller annat dåligt surrogat.
När kaffet bränns eller rostas sipprar på bönorna fram droppar av en ytterst lätt förflyktigad, aromatisk olja. Denna är just essensen i kaffet, men får sällan eller aldrig komma till sin rätt, ty dels förbränns kaffet ofta och dels tar man till denna process sådana kvantiteter, att förrådet ska räcka minst en vecka, då kaffet däremot helst borde rostas per gång.
För att få ett verkligt gott och välsmakande kaffe borde det inte heller användas annat än väl krossade (ej söndermalda) bönor. Dessa hälls i en väl urkokt, ren och omsorgsfullt vädrad linnepåse, varefter kokhett vatten slås över dem. Man kan också helt enkelt koka hela linnepåsen med bönorna, men högst två minuter.
Om man på detta sätt skulle hälla berett kaffe i ett glas, bör det ha samma färg som madeira och sprida en fin men genomträngande arom över rummet.
Alla husmödrar skulle vara måna om att verkligen lära kaffekokningskonsten, då deras herrar och män därigenom skulle få ytterligare en njutning, som nu ofta restaurangerna får ersätta. Ty det är sannerligen många gånger snarare en dekokt än ett rekreationsmedel, det kaffe som åstadkommes med avkokt sump, cikoria och liknande rysligheter.
Kaffe kan verka både förädlande och upplivande, och såg husmödrarna saken från den sidan skulle de troligen inse att den oerhörda sparsamheten när det gäller att lägga på ett tillräckligt antal bönor, hör till den slags snålhet, som bedrar visheten.
