Det var en tid, fast den är längesedan förbi, då mjödet i vår nord inte blott var en allmänt begagnad dryck, utan en hedersdryck, den man bjöd den kärkomne gästen, den långväga främlingen eller den vandrande sångaren till välkomsthälsning. Den var livande och stärkande, denna dryck, på samma gång var den av inhemsk tillverkning.
Varför skulle inte denna dryck ännu en gång komma till heders i vårt land, där biodlingen ingalunda bedrivs i ringa skala och dessutom bör vara stadd i en rask utveckling? Åtminstone skulle den väl kunna inta ett värdigt rum vid sidan av åtskilliga dyrbara, dels in-, dels utländska drycker, vilkas gagn torde vara lika osäkert som omtvistat.
Mjödtillverkningen bör under goda honungsår bli en nationalinkomst. Medan man i Danmark redan har åtskilliga mjödbryggerier igång, har vi i Sverige jämt – inga. Och dock tillverkas här under gynnsamma förhållanden så mycken honung att en del till och med exporteras. I mjödbryggerierna skulle naturligtvis honungen finna goda avsättningsorter; ja, de skulle utan tvivel snart framkalla en biodling i alltmer förstorad skala.
Vad nu beredningen av drycken vidkommer, så har vi med några få ändringar huvudsakligen följt jägmästaren A. Bruns i Danmark recept.
Man gjuter nämligen kokhett vatten på ren och god honung och omrör det hela så länge, tills blandningen uppnått den höjd, att den kan bära ett friskt hönsägg, och inte sjunker djupare ned i massan än att det ovanför dess yta visar en platta av ungefär ett femöresstycke.
Därefter öses blandningen i en kittel, vari nedhängs en tillspetsad påse med frisk och god humle. En väl rengjord sten läggs i densamma som tyngd.
Vad mängden av humle beträffar så skadar det inte att blandningen blir mycket humlestark. Helst bör man ta en god handfull med humle till varje kanna vatten.
Nu kokas blandningen i tre timmar, varunder den sorgfälligt skummas. Sedan den bestämda tiden förflutit uppdras påsen, som dock först väl utpressas, och blandningen upphälls i ett eller flera kärl för att avsvalna. Här omrörs den för att hastigare avkylas, och när den blivit ljum fylls den helst på mindre kärl (träkärl), och två matskedar god jäst tillsätts.
Sprundhålet förblir öppet till dess jäsningen anses överstånden, varefter det tillsmetas med lera eller harts. Nu ställs kärlet på ända och svickhålet öppnas, men förses med pinne, som in- och uttas för en halv timme varje gång. Märker man att luft utströmmar när pinnen uttas, då bör man inte på några timmar ännu insätta den. Detta prov anställer man ofta och låter pinnen för varje gång sitta längre, till dess ingen luft mera utströmmar vid dess utdragning. Då tillslutes ankaren fullkomligt och läggs på ett kyligt ställe, antingen på bara jorden eller på ett stengolv i en källare.
Efter ett års förlopp kan mjödet avtappas, antingen på ett annat kärl eller på buteljer, då det är njutbart. Dess godhet tilltar emellertid med åren i särdeles hög grad.
