Tonkonsten i sitt naturtillstånd betraktad är troligen den äldsta företeelse bland konster, men som mera utbildad konst är den att anse såsom yngst. Dess början får man söka långt tillbaka i tiden.
Den äldsta musiken utgjordes antagligen av sång förenad med dans. Således är vokalmusiken att anse såsom äldst.
År 2600 f. Kristus vidtogs de första åtgärderna för att söka bringa musiken i system. Detta skedde genom den kinesiske härskaren Hoang-ty, som uppdrog åt en filosof vid namn Lyng-ly att söka utföra detta värv. Lyng-ly reste för detta ändamål till landet Sijung, där han visste att de bästa bamburören växte. Av dessa rör skar han pipor av olika längd och grovlek och genom blåsning i dessa kom han underfund med naturljuden.
Hinduerna, liksom andra forntidens nationer, värderade musiken mycket högt. De trodde att denna konst ledde sitt ursprung från gudarna, att Brahma skänkt den åt världen. Nared dyrkade de såsom dess gud. Hinduernas skala hade någon likhet med vår diatoniska skala. De tycks likaledes haft kännedom om såväl det kromatiska som enharmoniska klangsläktet.
I forntiden hade man god råd på tonarter, ty inte mindre än 16 000 bestod man sig med. Detta gåtlika antal inknappades dock på senare tiden till 960 genom temperaturen möjliga och endast 23 användbara.
Harmonin, liksom taktväsendet, rytm och tempo, är helt och hållet främmande för detta folk.
Hinduerna äger rätt många instrument, såsom trumpeter, trummor, flöjter samt en sorts gitarr, av vilken ormtjusare begagnar sig. Flöjterna används till att ackompanjera bajaderernas sång. Hur högt musiken värderades av detta folk kan man sluta därav, att de trodde den kunde förvandla den hårdaste vinter till sommar, regn till solsken osv.
Hinduernas liksom kinesernas musik befinner sig ännu ungefär i samma stadium som under forntiden.
För våra öron skulle deras musik klinga som de ofullkomligaste och mest vilda försök. Deras melodier utmärker sig likväl genom en viss mildhet och en tämligen ren stil.
I kinesernas musik använder man blott fem toner, nämligen a, d, g, c, f, vilka sedermera i form av skala från deras lägsta ton f (Hoang-tschung) förekom såhär: f, g, a, c, d, f. De bildade av dessa toner även en mollskala. Som man finner, undvek kineserna halvtonerna i sin skala och använde i dess ställe tersen, vilket ger deras gamla musik en högst egendomlig karaktär. På grund av detta tonsystem fick kineserna fem tonarter. Omkring 500 år före Kristus tillökades deras skala med två inledningstoner, varigenom halvtonerna även hos dem kom i bruk. Nu hade de, liksom vi, oktaven indelad i 12 halva tonsteg. Kineserna ångrar djupt att deras gamla skala, som de ännu idag håller i stor helgd, ändrades, och anser att denna ändring är orsaken till att deras musik såsom konst inte vidare utvecklade sig. Under denna period stod de märkvärdigt nog, åtminstone vad tonsystemet beträffar, på långt högre ståndpunkt än européerna ett tusen år senare.
Såsom prov på kinesernas notbenämning må anföras följande: den not som vi kallar f, kallades av dem Hoang-tschung, Ges = Ta-ly, G = tai-tsou osv.
Harmoni och takt i vår mening känner de inte, men däremot har de åtskilliga instrument såsom trummor, klingade stenskivor, varibland må nämnas ett av ädelstenen ”Yii”, vilket endast av kejsaren får ”slås”, ett pipinstrument, bestående av 16 bamburör, samt stränginstrument – dessa utom alla buller- och skrammelinstrument.
Egyptiernas musik känner man ganska litet till, dock tror man att de lånade sin musik från Indien. Den egyptiska musiken lades sedermera till grund för hebréernas, grekernas och romarnas tonsystem. Hos egyptierna stannade musiken även på en ofullständig utvecklingspunkt, emedan prästerna inte tillät någon förändring av ett till gudarnas tjänst helgat ämne.
Det omtalas att Osiris hållit ett större antal musicerande personer vid sitt hov, av vilka någon eller några diktade sånger. Man vill anta att av Thaut och Hermes, båda motsvarande Mercurius, den förre uppfunnit den tresträngade lyran och gett dess strängar namnen: vinter, vår och sommar. Hermes gav lyran flera strängar och uppställde ett slags tonsystem som ska ha varit av värde.
Egyptiernas instrument var: den sexsträngade lyran, ringpukan, flöjten och sistrum (ett slags skallerinstrument). Hermes hölls av sitt folk i stor ära. Hans skrifter över vetenskaper, konster och lagar förvarades i templen, och vid festliga tillfällen kringbars de under högtidlig sång, ackompanjerad av flöjter och ringpukor, vilka sistnämnda då trakterades av kvinnorna.
Egyptierna hade inte någon notskrift. Alla slags sånger, såväl andliga som världsliga, gick traditionsvis från det ena släktet till det andra, varigenom deras enkelhet lätt bör kunna inses, ävensom att detta torde vara närmaste orsaken till att ingen fornegyptisk sång eller melodi av oss blivit känd, vadan vi också saknar kännedom om dess beskaffenhet.
Alexander den store gjorde en stor omstörtning i de egyptiska förhållandena, då han införde grekiska konster och vetenskaper. Den sjunde ptolemaiern skulle också visa sig duktig och uppliva de slumrande sköna konsterna, men han valde härtill ett sätt som knappast låter tänka sig. Han lät nämligen dels döda dels bortjaga en stor del av Alexandrias innevånare och ville sedan ersätta folkbristen med målare, läkare, matematici och lärare.
Egypten blev sedermera en romersk provins, och därmed gjordes slut på nästan all konst och vetenskap.
Hebréerna, detta forntidens folk, var mycket berömda för sin musik och de förstod även att på ett praktfullt sätt använda den vid sina tempeltjänster. Vi är detta oaktat efter flera årtusenden oförmögna att bilda oss en något sånär bestämd föreställning om den hebreiska musikens verkliga värde och beskaffenhet. Deras urkunder går så långt tillbaka att de nämner Kains avkomling Jubal som uppfinnare av musikinstrument, vilka han själv trakterade.
Man vill även påstå att Jubal varit uppfinnare av musiken samt att han spelat på Psalterion (Nebel), ett instrument med 10 strängar, ävensom att han sjungit till cittran.
Laban, som levde 1700 år före Kristus, säger sig vilja åtfölja Jakob ”med sång, pukor och harpor”.
Den omnämnda pukan (Adufen) var ett slags tamburin, och harpan var känd under namnet Kinnor.
Moses förfärdigade vid vandringen ur Egypten silvertrummor, och efter lyckligen verkställd vandring genom Röda havet sjöng hans syster Mirjam den första lovsång som någonsin är omtalad.
Under Davids tid stod hebreiska musiken högst. Profetskolorna bidrog mycket till att höja musiken, ty i dessa undervisades i andliga sångers författande och sjungande.
David författade religiösa sånger och försåg dem även med melodier. Som bekant spelade han själv harpa och förbättrade även detta instrument, varjämte han uppfann nya instrument.
David bildade en egen hovstat av leviterna, som för sin konstälskande konungs skull gjorde musiken till sin enda sysselsättning, och detta bidrog till att den förnämsta delen av tempeltjänsten utgjordes av musik. Leviterna, som var en israelitisk stam, hade inte fått någon del i jorden, varför de ägnade sig åt konst och vetenskap.
