Då det för våra läsare möjligen kan vara av intresse att lära känna hur denne person arbetade sig upp från en simpel arbetare till en av Amerikas miljonärer, vill vi ur det nyutkomna arbetet ”Miljonärer och hur de blev det” låna följande:
Fem gossar var en sommardag år 1796 sysselsatta uti en trång gränd i New York med bortskrapandet av det torra, bruna murbruket mellan murteglet på väggarna. Stoftet kallade de för snus. De samlade det i tennmuggar och ämnade att därmed leka krämare. Plötsligt rusade en arg hund på dem, och i ett ögonblick hade de fyra blivande köpmännen försvunnit. Endast en av dem stannade kvar, och han, den minste och svagaste, stod stadig och orörlig på sin plats. Han höll envist fast vid sin mugg med det falska snuset, och med en instinkt, som i framtiden skulle tillföra honom rykte och rikedom, vände han sig om och trotsade faran. Hunden tycktes bli överraskad av den lille gossens oförskräckthet och gick tillbaka till huset varifrån han kommit; och barnet, ännu bevarande sin skatt i muggen, gick efter sina kamrater. Denne lille hjälte var Peter Cooper.
Denna obetydliga händelse var den tidigaste erinran om mannen som åtföljde det första lokomotivet över Ohio-järnvägen, som hjälpte att nedlägga den atlantiska telegrafkabeln, som gav Amerika dess praktfullaste institut och som förtjänte och bortskänkte miljoner dollars. Vid sjutton års ålder kom han såsom lärgosse till en vagnmakare och använde det mesta av sin lediga tid på studier. Medan de andra lärgossarna sysselsatte sig med att dansa med lättsinniga kvinnor, besöka tuppfäktningar eller dryckesgillen, drog han sig undan till sitt lilla rum och, trotsande sina kamraters begabberi, ägnade han sina aftnar åt att skära vagnsornamenter och förrätta annat lätt arbete, på vilket han förtjänade inte så litet extra. När han var tjugoett år och uttjänat sin lärotid, gick han till sin husbonde för att säga honom farväl. En överraskning var honom förbehållen. Istället för att säga honom farväl, sade hans husbonde, som i tysthet bevittnat alla hans handlingar:
”Peter, du har gjort mig stor nytta. Jag skall åt dig bygga en verkstad och etablera dig i en egen affär; du må betala mig när du kan.”
Anbudet var frestande, men under många tacksamhetsbetygelser avslog den unge mannen det. Han hade intet kapital och hade därjämte beslutat att inte börja någon affär med skuld. Han ångrade aldrig denna handling.
Han begav sig iväg åt annat håll för att försöka sin lycka, mycket väl vetande att han för sin framgång måste bero på sina egna ansträngningar. Efter att i tre år ha arbetat för sex shillings om dagen, hade han sparat tillräckligt för att kunna köpa patenträtten till en överskärningsmaskin för hela staten New York. Affären visade sig gynnsam. På en kort tid blev han i besittning av 100 pund, en summa som han då betraktade såsom en förmögenhet. Han var mycket stolt över sin framgång och funderade på att försöka sig i större affärer, men innan han på nytt etablerade sig, råkade han besöka sina föräldrar och fann sin gamle far överhopad av skulder, vilka han var oförmögen att betala. Sheriffen var på väg att exekutivt försälja all hans egendom och driva honom från hus och hem. Unge Cooper utbetalte genast hela sin lilla förmögenhet för att befria familjen för undergång. Han måste på nytt ge sig ut i världen utan något kapital och dessutom belastad med sin faders skulder, vilka han garanterade att infria efter som de förföll. Han hade nu en hustru att underhålla och fick sannolikt dra försorg om sina föräldrar under återstoden av deras livstid.
Behjärtad som den unge mannen var, rustade han sig i ordning att arbeta för att förtjäna mera penningar. Han förklarade efteråt att det var hans tvingande nöd vid denna tid, som gjorde honom till vad han blev. Hans själsförmögenheter skärptes och han utvecklade snart sådana förbättringar i sin överskärningsmaskin att han var i stånd att patentera den. Den blev nu eftersökt överallt, och som kriget med England hindrade införseln av engelska kläder, skördades stor vinst på affären.
Han smidde, som man säger, medan järnet var varmt. Vid krigets slut avtog efterfrågan på hans maskiner och han lämnade affären, men hade förvärvat tillräckligt för att köpa en jordlott på staden New Yorks område, där han byggde några hus och en limfabrik. Denna var inte förr färdig och gick med framgång, innan han började tillverka olja samt därefter slammad och omalen krita och husbloss. Allting lyckades för honom. De yngre dagarnas svårigheter hade skärpt hans förstånd, och snart blev han erkänd såsom en av stadens slugaste affärsmän.
Hans kredit tillväxte med hans affärer. Ingen likvid förföll någonsin utan att på dagen betäckas. Han levde i nittiotre år och berömde sig ofta av att aldrig någon av hans skulder förfallit utan att bli på förfallodagen honorerad. Han kunde med lika sanning ha sagt, att ingen affär han företagit sig någonsin misslyckats. Många gånger blev hans största företag av oförutsedda händelser nästan förintade, men kontanta tillgångar fattades aldrig att upphjälpa dem.
År 1828 köpte han, delvis på kredit, tre tusen acres jord inom staden Baltimores område, vilka kostade omkring hundra tusen dollars. Detta köp gjordes i bolag med två andra män, vilka förband sig att betala sina andelar efter som de förföll. Men han kom snart underfund med att deras förmögenhet var imaginär och att han måste påta sig hela skulden. I denna landsträcka hade han tillförsäkrat sig hela Baltimores strandväg för tre mil i en riktning. Det var en lysande utsikt om han endast kunde förkovra egendomen och fullgöra inbetalningarna.
Det blev vid denna tid stor uppståndelse rörande utsikten för en järnväg, som var nära att öppnas emellan Baltimore och Ohio. Linjen var i det närmaste färdig, men kapital fattades för att komplettera den, och aktieägarna var obenägna att tillsläppa mera penningar. De betvivlade därjämte ett lokomotivs förmåga att kunna gå runt några av järnvägens kurvor, samt uppför dess stigningar. En av de vackraste järnvägar i världen var i fara att överges.
Mr Cooper insåg alltför väl, att om denna järnvägslinje inte fullbordades, skulle hans ofantliga landsträcka bli en förlustbringande spekulation. Hela hans kapital skulle vara begravet i en värdelös egendom, och skillnaden mellan att vara en miljonär och ett fattighjon berodde på järnvägens fullbordande. Hans föreställningar var utan ändamål. Aktieägarna ville inte tillsläppa en cent mera. De ville hellre förlora vad de redan nedlagt än ytterligare bortkasta mera penningar.
Mr Cooper visste att denna järnvägslinje måste fullbordas såvida han inte skulle bli ruinerad. Han började arbeta av alla krafter och konstruerade ett lokomotiv efter sitt eget huvud, särskilt ägnat för kringgående av skarpa kurvor och att gå uppför skarpa lutningar.
Han satte detta lokomotiv på järnvägen och kopplade det tillsammans med en spannmålsvagn. Med den yttersta svårighet kunde han förmå ett antal aktieägare att komma tillsammans för att se den lätthet, med vilka alla de inbillade olägenheterna kunde övervinnas.
Distriktets mest framstående ingenjörer hade förklarat, att inget tåg kunde färdas på en sådan linje. Stadsborna trodde detta och betraktade Coopers infall såsom ett försök av en egendomsspekulant, som helt enkelt önskade sälja sitt jordområde, för att komma ifrån en dålig affär. Men omkring ett par hundra aktieägare var församlade, av vilka mr Cooper instuvade trettio eller fyrtio i spannmålsvagnen, varefter han satte igång sitt lokomotiv.
Då det egendomliga tåget långsamt satts igång, blev folkmassans till hälften dolda förakt uppenbart genom vissa häntydningar på ”änkor” och ”likkistor”, vilka inom en kort stund lät allt tydligare höra sig. Lokomotivet gick stadigt framåt, mer ånga påsläpptes, och ju fortare det gick desto stadigare blev dess rörelser. En stigning av tjugo fot på milen var att övervinna, och ingen mer än Cooper och lokomotivföraren trodde att det skulle kunna gå uppför denna lutning. Mer ånga påsläpptes, och de retliga passagerarnas ivriga ansikten syntes tvivelaktiga då den värsta delen av det lutande planet nalkades. De tänkte helt naturligt att deras liv och deras förmögenhet berodde på denna lilla resa. Om Cooper däremot fick rätt, skulle varderas framtid bli ljusare och Baltimores historia förändras.
Tjugo mil i timmen tillryggalades, och den stora järnvägen var räddad från bankrutt och nödvändigheten av att avträdas. De nya aktierna blev mycket efterfrågade och de gamla såldes med premium.
Det var nu möjligt att göra någonting med de tre tusen acres jord. Stora järnverk uppfördes och järnockra uppgräves därifrån. Virke avverkades från en del av jordområdet för beredning av träkol till järntillverkningen. Betydligt med penningar nedlades på detta sätt, men det betalade sig inte särdeles väl. För mycket kapital nedgrävdes på jorden och byggnaderna. Räntor och arbetslöner var för höga, och priserna till följd av engelsk tävlan ovanligt tryckta.
I sina bemödanden att göra affären vinstgivande konstruerade mr Cooper några nya ugnar för bränning av träkol, som nära kostade honom livet. De var till formen cirkelrunda och ända till deras översta del omgiven av järnband, samt försedda med valv. Idén var att göra dem nästan lufttäta, med åtskilliga hål öppna för luftdraget, vilka tilltäpptes när veden var tillräckligt kolad. Vid något tillfälle, när ugnen var till hälften tömd, fattade kolen eld, och arbetarna försökte, fastän fåfängt, att med vatten dämpa den. De måste slutligen med förtvivlan avstå därifrån. Då gick mr Cooper själv till ugnsdörren och hade knappast uppnått den när gasen, som bildats av kolen, exploderade, omgav honom med lågor och slungade honom åtskilliga fot i luften. Hans ögonbryn, hår och polisonger avbrändes och han undkom knappast med livet. Hans ögon blev så illa skadade, att han under fem månader måste hålla sig innestängd i ett mörkt rum.
Mr Cooper beslöt att sälja sin egendom i Baltimore till ett stort Bostonbolag och ta största delen av likviden i aktier. Han insåg, att om det blev tillräckligt kapital för att fullständigt utveckla den, det skulle bli en lysande affär. Han sålde den för ungefär detsamma han gett, och tog bolagets hundra-dollars-aktier i likvid efter fyrtiofem dollars per aktie. Aktierna begynte att stiga i värde, och snart var fyrtiofem-dollars-aktierna värda etthundrafemtio dollars. Då sålde mr Cooper och räknades bland världens miljonärer.
När han återvände med sin förmögenhet till New York, hedrades han av sina grannar att utväljas till ålderman. En kommitté utnämndes för att i sådant ändamål uppvakta honom.
”Men jag har mina affärer att sköta; jag åstundar inte att bli ålderman.”
”Men ni måste bli det”, sade kommitténs högtidlige ordförande.
”Men jag vill inte”, svarade mr Cooper och deputationen avlägsnade sig. Följande dag uppvaktade en större deputation honom för att enträget yrka på hans godkännande av utnämningen.
”Jag skall säga er vad jag vill göra”, sade han. ”Jag vill ge er femtusen dollars till valfonden, om ni vill frigöra mig.” Anbudet antogs inte, han blev vald och gjorde mer för sin födelsestad än någon annan man.
Med sin stora förmögenhet anlade han några betydliga järnverk i Trenton och hans framgång fortfor oavbrutet. Hans kapitaler ökades över all förväntan. Han beslöt att uppfinna något lämpligt sätt för användandet av sina penningar till mänsklighetens fromma. En av hans vänner, som hade besökt Paris, samtalade med honom om den fria uppfostran tusentals unga män där erhöll. Detta var det frö som utvecklades till den storartade anstalt, vilken kostade en miljon dollars och förärades till amerikanska nationen. Cooperska institutet är avsett att lämna fritt underhåll och fri uppfostran åt lämpliga personer, vars enda anspråk är deras beredvillighet att lära och deras oförmåga att betala.
I den hastiga virveln av engelskt och amerikanskt liv, är det inte att förundra sig över, att ursprunget till ett stort företag snart blir glömt. Världens folk har blivit så förtrogna med bruket av elektriska telegrafkablar, att de är benägna till glömska av de män som först funnit medel till att åstadkomma dem och som motstått stridens hetta, medan andra helt kallsinnigt stått bredvid och hånlett åt deras bemödanden.
År 1854 sammanträffade fem herrar i New York för att bilda New York-, Newfoundland- och London Telegraf-Bolag. Peter Cooper blev vald till president för detta bolag, och honom, lika mycket som någon enskild man, tillkommer äran av den atlantiska kabelns framgångsfulla fulländande. Den första atlantiska kabeln nedlades under hans överinseende. I Port Basque gick han ombord på det fartyg som var befraktat att transportera kabeln, och under flygande flaggor och besättningens hurrarop lättade fartyget ankare och var färdigt att bogseras av ångaren. Vid utgåendet inträffade en olyckshändelse, förorsakad av bogserfartygets befälhavare. Under bemödandet att fastgöra fartyget vid kabeln inträffade en så häftig ombordläggning, att skansbeklädningen och vanten bortslets, och slutligen förde han fartyget ut från hamnen med sådan fart att kabeln splittrades. Efter åtskilliga timmars dröjsmål med hopsättningen därav tillkännagav han sig vara färdig att åter ta kabelfartyget på släp. Sedan han gjort detta, lät han bogsertåget insnärja sig i ångarens hjul och blev slutligen tvungen att kapa det. Han gjorde detta så oskickligt att tåget kom omkring kabelfartygets ankare och lösslet det.
Men Coopers och hans vänners ställning var nu högst äventyrlig. Deras fartyg var utan ankare. En storm uppväxte. Fartyget började att hastigt driva emot ett klipprev, på vilket det för en stund syntes bli slaget i bitar. Slutligen kom likväl ångaren, bogsertåget fastgjordes och färden till sjöss begynte. Men den var inte lycklig. På grund av ångbåtskaptenens felaktiga manövrering måste telegraftråden kapas och slutligen sänkas i havet, förorsakande bolaget en förlust av 300 000 dollar.
Inom två år hade mr Coopers bolag en annan kabel färdig. Den blev lyckligt nedlagd till Newfoundland, och den första länken av kedjan för telegrafisk förbindelse med Europa var fullbordad. Fullföljande denna början, beslöt mr Cooper och hans vänner att lägga en kabel tvärs över Atlanten. För detta ändamål skickade de mr Cyrus W. Field till London för att vinna anhängare för företaget. Hans bemödanden kröntes med framgång. Kontrakt avslutades om den 3000 mil långa telegraftråden vilken skulle föras ombord på två fartyg, som blev bestämda att möta varandra på halva vägen i oceanen. Planen blev i allmänhet utskrattad, och mr Cooper betraktades såsom en förryckt miljonär, vars rikedom hade förvirrat hans hjärna. Men förslaget utfördes, kabeln blev fullbordad, fartygen sammanträffade mitt i oceanen, telegraftrådens ändar förenades, och hela världen överraskades av underrättelsen om att drottningen hade skickat en telegrafdepesch till presidenten. New York och London var utom sig av hänryckning. Till och med den viktiga Times tycktes bli ung på nytt av glädje. Entusiasternas dröm var slutligen ett fullbordat faktum.
Det blev mycken fröjd bland mr Coopers medintressenter. Men deras glädje vart kortlivad. Sedan omkring femhundra depescher blivit expedierade upphörde kabeln att arbeta, och folks hånleenden blev tämligen talrika. Många förklarade högt att inga depescher hade någonsin mottagits genom den. Lyckligtvis hade engelska regeringen avsänt depescher av högsta vikt under kinesiska kriget. Något tvivel om dess användbarhet fanns därför inte, och inga besvärligheter mötte vid bildandet av ett nytt bolag för nedläggande av en annan kabel. Kabeln förfärdigades och nedlades halvvägs tvärs över oceanen, då den förlorades.
Bolaget stod nu på randen av finansiell ruin. Mr Field skickades ånyo av mr Cooper till England för att åvägabringa mera penningar. I början skrattade man åt honom, men han var instruerad att inte återvända förrän penningarna var subskriberade, och slutligen lyckades han. Den tredje kabeln blev lyckligt nedlagd och arbetade på ett fulländat sätt.
Den förlorade hälften av den andra kabeln draggades efter och blev till hela världens förundran slutligen uppfiskad från oceanens djup. Den förenades med den andra halvan, och två kablar förenade de båda kontinenterna. Detta mästerstycke utfördes på två och en halv mils djupt vatten och sägs vara exempellöst i världshistorien. Den uppdrogs tre gånger innan den var i full säkerhet. De fick den upp tillräckligt långt för att se den, men den föll tillbaka ned igen, och de måste göra arbetet ånyo.
Detta lyfte misströstans dok från bolaget och ställde det på framgångens högsta spets. Aktierna sprang upp i värde till en fabulös höjd och mr Cooper ”vältrade sig nu i guld”.
Han föreslogs efteråt till Förenta Staternas president, men blev inte vald. Han levde till den höga åldern av nittiotre år och gick hädan, vördad av hela nationen.
