På darrande flygeln
I flygande fläng
Blir lös ifrån tygeln
Vareviga sträng.
Sig händer förena
Till tävlande lopp,
Och tonerna skena
I ilsket galopp;
Finns ingen till hands som förmår säga stopp?
Vi bli överkörda
Av löpningars tropp
Av drillar, som mörda
Vårt tålamods-hopp,
Ackord-kaprioler,
Utvikningar små,
Harpeggion, trioler
Och förslag – hå hå!
De hals över huvud oss tumla uppå.
Visst tokig är kusken, –
Hallå, pianist!
Han hör ej, den slusken,
Han sansningen mist.
Vanvettig han rasar;
Ej maken man sport
Till spelman; – jag fasar:
Det går ju för fort.
Han slamrar som skulle han slå på en port.
Hans händer än jaga
Varandra framåt;
Än skilda de draga,
Envar på sin stråt;
Än över varandra
De hoppa ett tag,
Än tunga de vandra
Med ånghammarslag.
Att flygeln kan hålla begriper ej jag.
Han sporras beständigt
Med trampad pedal;
Han jämrar eländigt
Av rysliga kval;
Han skälver, han skakar,
Som frossa han fått;
Han knakar, han brakar,
Som klädde han skott.
O ve, hur beklaglig och grym är hans lott!
Långt hellre jag hörde
I åskvädersnatt
Hur tordönet körde
På väg till oss statt,
Än här jag vill ”njuta”
Av ekvilibrist,
Som aldrig vet sluta.
Hör på, pianist!
Ni plats borde byta med flygeln förvisst.
