Mördad av sin mor
I fredags ingick från Uddevalla meddelande om att en änka Helena Carolina Tobiasson på gården Garvaremyren på Uddevalla stads område blivit häktad sedan hon erkänt att hon i juli ifjol mördat sin son Carl Edvin Svensson. En av Göteborgs-Postens medarbetare avreste i anledning av detta meddelande till Uddevalla för att skaffa tidningens läsare närmare underrättelse om den ruskiga tilldragelsen och motiven till densamma. Vad han erfor var i huvudsak följande:
Garvaremyren är en liten gård på stadsområdet och belägen ungefär en kvarts timmes väg utanför den egentliga staden. Den har sedan ett 30-tal år innehavts av en familj Tobiasson, bestående av mannen Sven Tobiasson och hustrun Helena Carolina, som i sitt äktenskap haft tre barn, två söner och en dotter.
Samlivet inom familjen, som kunde glädja sig åt ett visst välstånd, huvudsakligen åstadkommet därigenom att man från gården frånsålt en del byggnadstomter, på vilka Uddevallaarbetare uppfört egna boningshus, har under lång tid varit det sämsta möjliga. Härtill har i främsta rummet bidragit det supiga och oordentliga levnadssätt hela familjen med undantag av dottern fört. Särskilt syns mannen varit illa ute, i det han direkt misshandlades av hustrun, som enligt grannarnas tro är av tattarsläkt.
I maj månad ifjol undandrog sig mannen sitt livs elände genom att själv ta sitt liv. Han fanns nämligen en dag hängande död i en snara som han fäst i foderladans kroppås.
Ett föregivet självmord
Efter Sven Tobiassons död övertog äldste sonen, 28-årige snickeriarbetaren Carl Edvin Svensson, gårdens skötsel – brodern och systern fortsatte däremot med det fabriksarbete varmed de förut varit sysselsatta. Den 19 juli ifjol fanns denne liggande död strax invid dörren till samma lada som den i vilken hans far tagit sitt liv. Dödsorsaken var ett djupt knivsnitt i vänstra sidan av halsen från örat och till struphuvudet. Bredvid liket låg en nedblodad fällkniv med ovanligt långt och mycket skarpt blad. På ladans golv syntes en del blodspår, som visade att han tagit några steg innan han fallit omkull för att aldrig mer resa sig. Då intet spår till yttre våld med undantag av såret i halsen kunde upptäckas och den läkare som företog den medikolegala besiktningen inte heller ansåg sårets beskaffenhet strida mot antagandet att självmord förelegat ledde undersökningen inte till vidare åtgärder.
Modern som även hördes vid polisundersökningen förklarade att sonen varit sysselsatt med arbete vid gården tills vid middagstiden, då han gått till staden och sedermera inte avhörts. Vid halv 8-tiden hade hon gått ut i ladan för att hämta foder åt kreaturen. Då hon skulle öppna dörren hade hon märkt att en kropp låg mot densamma. Hon hade i denna igenkänt sonen och upprepade gånger kallat honom vid namn samt även skuffat till honom med dörren, men utan resultat. Hon hade så trängt sig in och vid närmare undersökning funnit honom ligga stel och kall samt därefter tillkallat grannarna och på deras uppmaning underrättat polisen. På tillfrågan om hon trodde att självmord förelåg hade hon svarat ja och som motiv angett sonens superi. Han skulle för övrigt enligt hennes påstående på sista tiden flera gånger ha yttrat att han helst ville bli förenad med fadern.
Samvetskvalen röjde henne
Under polisförhöret visade sig änkan Tobiasson märkligt upprörd. Hon höll hela tiden händerna för ansiktet och svarade förvirrat och besynnerligt. Ehuru det ju inte är så underligt att en moder vars son nyss begått självmord är upprörd föreföll hennes beteende dock – särskilt med hänsyn till änkan Tobiassons hårda karaktär – stadsfiskalen Wendt något misstänkt och han gav därför en av de poliskonstaplar som närvarade vid undersökningen order att hålla ett vaksamt öga på henne. Tid efter annan har denne också besökt Garvarmyren och talat med grannarna. På sista tiden erfor han att änkan T:s uppförande blivit påfallande besynnerligt. Då hon trodde sig ensam brukade hon tala högt för sig själv och då och då urartade hennes monologer till skärande skrik. Det lät alltid som om hon anklagade någon för något. Men var gång grannarna efter ett dylikt anfall frågade henne vad som vore i vägen hade hon ett undvikande svar till hands. Hon brukade även företa ensliga vandringar och smög sig därvid ofta in i grannarnas förstugor för att vid dörrarna lyssna till vad som sades. Och slutligen gjorde hon sina grannar en del underliga frågor: vilket straff drabbade den som tog en annans liv, om en sådan någonsin slapp ut ur fängelset, om fängelselivet vore möjligt att uthärda osv.
Inför dessa fakta, som naturligtvis rapporterades in till stadsfiskalen, fick denne sina svaga misstankar bekräftade och i torsdags afton sände han den förut omtalade polismannen ut till Garvaremyren med order att hos grannarna ytterligare efterhöra beskaffenheten av dessa meddelanden och om han funne skälig anledning föreligga anhålla änkan Tobiasson. Denne utförde den första delen av sitt uppdrag, men ansåg inte misstankarna starka nog för en häktning. Innan han återvände ville han emellertid göra den misstänkta ett besök. Väl inne i änkan Tobiassons förstuga hörde han henne oroligt gå omkring i rummet och tala högt. I den tanken att någon var hos henne ämnade han först dra sig tillbaka, men fick snart klart för sig att det var hon ensam som talade och att ingen svarade. Han stannade därför för att höra vad hon sade och fann då att hon utgöt sig i självanklagelser. Han inträdde och sökte få ur henne varför hon talat för sig själv och varom hon talat, men fick endast undvikande svar. Hans misstankar hade emellertid på grund av den monolog han hört skärpts till den grad att han anmodade henne följa med till polisstationen. Under vägen dit framställde han direkt den frågan, om hon mördat sonen och fick ett halvt medgivande svar. På polisstationen togs hon i förhör av stadsfiskalen och erkände snart öppet och oförbehållsamt att hon vore saker till sonens död.
Hur mordet tillgått
Mordet hade, enligt hennes bekännelse, tillgått sålunda: Den 19 juli hade Carl Edvin varit sysselsatt hemma på gården tills vid middagstiden, då han kommit in i boningshuset där modern befann sig ensam – de båda andra barnen befann sig nämligen på arbete i sina resp. fabriker. Planen att mörda sonen, som hon en tid hyst, tog då fast form. För att göra saken lättare utförbar bjöd hon honom på brännvin, som hon för ändamålet hemköpt. Hemfallen under rusdrycksbegäret som sonen var tog han med tacksamhet emot vad som bjöds och förtärde en betydande kvantitet, dels blandat i kaffe, dels oblandat, och modern uppmanade honom flitigt att dricka tills han blev alldeles rusig och sömnig. Därefter lockade hon honom under en eller annan förevändning ut i ladan och stannade där hos honom tills han somnat. Så snart hon förvissat sig om att detta skett gick hon tillbaka till boningshuset, där hon hämtade en rakkniv som tillhört hennes man och återvände så till ladan där sonen fortfarande låg hårt insomnad. Med rakkniven tillfogade hon så denne två raska snitt i den uppåtvända vänstra sidan av halsen. Den sårade störtade upp. Den onaturliga modern rusade nu med mordredskapet fortfarande i handen ut genom ladans dörr, som hon slog i lås efter sig för att hindra att den lönnmördade skulle slippa ut. Rakkniven kastade hon i en buske och gick sedan till boningshuset där hon efter egen uppgift skall ha stannat en god stund. Efter att ha besinnat sig något kom hon att tänka på att den mördade kunde upptäckas utan att någon förklaring till hans död förelåg. Hon vände därför åter till ladan och tog ur byxfickan på den ännu icke kallnade hans fällkniv, fällde upp dess största blad och lade så kniven i blodpölen vid likets sida. Därefter sökte hon rätt på den bortkastade rakkniven, rengjorde den och lade den på dess plats.
