Slav kallar jag den, som huvudet hänger
med gråtmild uppsyn i mulen tid
som endast suckar när motgången kommer
och håglös darrar i livets strid.
Fri kallar jag den, som modigt och dådfull
med hopp i bröstet ser framtid an,
som stolt och oböjd med levnadslust kämpar
mot nöd och armod ”så gott han kan”.
Slav kallar jag den, som överflöd skapar
till veklig lätting med rutten själ,
och den som fast vid sitt guldskrin hänger
och endast tänker på eget väl.
Fri kallar jag den, som aldrig nedsjunker,
i oskön njutning och sinnligt rus
och den som äger det varma hjärtat
som delar med sig i nödens hus.
Slav kallar jag den, som beständigt åker
i samma hjulspår, där andra kört,
och den som trampar den åldriga vägen
blott därför han som bekväm den hört.
Fri kallar jag den som självständigt kämpar
för nya tankar, som vuxit fram
i barm, varest sanningssökandets flamma
förtärt allt gammalt och unket damm.
Slav kallar jag den, som för andra kryper
att vinna en fördel av timligt slag
och den som tänder det doftande rökverk
av smicker åt stormän på solskensdag.
Fri kallar jag den, som ärligt och öppet
sin mening säger om än den är skarp,
och den som ständigt, i med- som motgång,
står lugn och säker på egen mark.
