Solen sjunker. Ovan skärets brant
darrar dröjande en glödröd kant.
Domnad dyning rullar dunkelgrön
över långgrund botten in mot ön.
Havet, se! och klara aftonskyn
smälta samman invid västerns bryn –
och i fjärran bortom Vinga fyr
ensam ångare sin kosa styr.
Solen sjunker. Molnet skimrar grant
än en stund bak skärets gråa brant,
men där borta utåt havets rand
dimman stiger gungande mot land.
Solen sjunker. Över stugans ås
rök ej ringlar. Dörren är i lås.
Fiskarn sover redan djupt och tungt.
Vinden mojnar. Havet ligger lugnt.
Solen sjunker. Skyn blir töckenblå;
mörka skuggor över djupen gå;
klippkonturerna som skarpa stått
blekna nu och sjunka grått i grått.
Sista ljusningsstrimman slocknad flyr:
genom dimman tindrar Vinga fyr –
Natt bland skären, ljuvlig juninatt
sveper i sin skymning Kattegatt.
