Till barndomens solljusa dagar
jag blickar tillbaka, och se,
jag finner, att då inga lagar
för människans väl eller ve
till finnande voro. Då hade
jag roligt, och sorgerna lade
sig genast, då blott jag fick le.
Då lekte jag muntert med andra
och kanske ibland med mig själv.
I hagarna fick jag ju vandra
helt ostörd av lustarnas älv.
Bland buskar så nätta och gröna
jag plockade blommor så sköna
och band så en krans åt mig själv.
Jag älskade hemmet det kära,
fast enkelt och tarvligt det var;
då var mig en ovansklig ära
att lyda min mor och min far:
då hade jag glädje av livet,
av sorg var mig ingenting givet,
och lidande aldrig jag bar.
Men tiderna växla och skrida, –
snart barndomen bortom mig låg.
Då måste jag ut för att lida
det straff, jag som barn icke såg.
Jag fördes med ens ut i världen,
där oron och jäktandet, flärden
vilja fängsla var människas håg.
Som fågeln, när oväder nalkas,
begiver sig fort till sitt bo,
Jag drog mig tillbaka att svalkas
av enslighet, frihet och ro.
Och nu i min ensliga kammar’
jag tyst och allena besannar,
att ingen på mänskor kan tro.
