Hör, hur vredgad stormen ryter,
fri från alla band.
Se, hur hela havet bryter
vilt mot klippig strand.
Vreda vågor häftigt bölja,
brusar fram med fart.
Alla skär de överskölja,
intet lämnas bart.
Högt mot himlavalvet vräkes
opp det salta skum.
Det är en våldsam lek här lekes;
i det vida rum.
Stolta skeppet sönderkrossas
under väldigt brak.
Fogningarna våldsamt lossas,
återstår ett vrak.
Seglarn själv i böljan redan
funnit har sin grav.
Kallats har han skyndsamt hädan
i det djupa hav.
Mot naturen huru ringa
människan förmår.
Föga blott hon kan betvinga,
Ty en annan rår.
Blott i dennes namn hon segrar
Och går ej i kvav.
Och sin hjälp han ej förvägrar
uppå stormigt hav.
