Alls ingen i orten är rik som min far,
På skogar och lantbruk och pengar,
Och pigor han äger väl fyrtio par,
Och minst ett par hundrade drängar.
Han åker i vagn, som är hög som ett hus,
Precis som en kung, då han festar.
Den har uppå sidorna lyktor och ljus.
Och drages av fyrtio par hästar,
I för’n sitter kusken och ropar sitt ”hej”,
Och guldpiska har han ju ock en;
Och längst bort i aktern där står en lakej,
Med tolv skålpund silver på rocken.
Och mor min, hon brukar ha släp på sin kjol –
Det såg man på kungliga balen –
Så långt – ja, jag svär det vid himmel och jord –
Som två gånger bron vid kanalen,
Och foten, den lilla, så knubbig och full,
Hon döljer i nätta bottiner,
Med sulor av silver och klackar av guld.
Och knappar av äkta rubiner.
Vid tanken på småsaker, nämner jag blott,
Att gården till form och fasoner
ser ut på det hela precis som ett slott,
Och kostar minst fem miljoner.
Och rummen därinne, dem räknar man jämt
Till tusen med blåa gemaket,
Och alla så stora, de hålla bestämt
En halv mil från golvet till taket.
Tolvhundrade gårdar han har på sin lott,
Och minst ett par hundrade sjöar,
Och räknar man noga, så räcker det gott
Till tolvtusen holmar och öar.
I lagården, vilken är oerhört stor,
Kristallkronor prunka från åsen.
Och ungnöt och kalvar och åldriga kor
Och turkiska mattor i båsen.
Och grisarna äta, ur fat av porslin,
Maränger så mycket de kunna,
Och bada i dammar av ren aseptin,
Och dia likör ur en tunna.
Och tuppfar han sitter på en pinne av stål,
Av kärlek så mäkta betagen,
Och hönorna värpa i guldförgylld skål
Minst tolv tunnor ”ankägg” om dagen.
Ja, ingen i orten är rik som min far
På skogar och lantbruk och ängar;
Men får jag en gång i min hand vad han har,
Förvandlar jag skräpet till pengar.
