Svärande är ett kännetecken på en kvardröjande sinnets råhet i någon viss riktning, den yttre bildningsfernissan må blänka hur mycket som helst. Det är lika rått var det än förekommer, hos hög eller låg, hos studenter eller kroppsarbetare, stalldrängar eller litteratörer, officerare eller soldater.
Råa människor svär mycket utan att veta att de med sina svordomar uppför ett stängsel, som avskiljer dem från de verkligt bildade. Lika trivas bäst med lika. Bildade människor har svårt att förlikas med svärjare; de flyr dem. Bröder! Lägg bort de avskyvärda svordomarna, så vi kan lära känna, förstå och älska varandra.
Sant är, att svordomsvanan, en gång omfattad, brukar sitta djupt rotad och liksom sitter fast vid tankesättet och framträder vid minsta vredes- eller glädjeutbrott. Dock är den inte outrotlig. Den snarare bör och kan ryckas upp med rötterna. Det går om du vill.
Ren mun, rena händer, rent hjärta, det blir svensk lösen. Öppna blickar, trofasta ja och nej, det blir svensk sed.
Må förbannelserna vika, må svordomarna tystna, så välsignelsen må komma till vårt förträffliga svenska folk – Svär icke!
