Tanke! Vart ilar du
Hän i det ändlösa blå?
Tanke! Var vilar du
Lugn, men ej tröttad ändå?
Månne i vågornas
Djupa, omätliga hamn?
Månne i lågornas
Allting förstörande famn?
Sänker du vingen i
Gravarnas kolmörka schakt?
Skådar du tingen i
Drömmens hesperiska trakt?
Bortom conernas
Gränser dock gå dina spår.
Blickarnas, tonernas,
Känslornas språk du förstår.
Allting omfattar du
Snabbt med din blick utav ljus.
Pärlan uppskattar du,
Om den ock höljes av grus.
Lik diamanterna
Äger du skärpa ibland.
Fort utför branterna
Far du till snuggornas land.
Eldig uppflyger du
Dit, där planeterna gå;
Lurande smyger du
In i den doldaste vrå,
Följer den modiga
Bragdens välsignade spår,
Följer det blodiga
Dåd, där förbannelsen rår.
Tanke, vi kan du ej
Dröja i änglarnas sfär?
O, huru vann du ej
Städse på vistandet där!
Himmelska orgerna
Ljuda och höja dig – men…
Synderna, sorgerna
Dra dig till jorden igen.
Fåfängt! Jag frågar ju
Det, varom ingen ger svar
Även jag vågar ju
Ila på tankarnas char.
Fastän jag nekande
Vänt från det onda min syn,
Svävar jag tvekande
Dock mellan himlen och skyn.
