I Paris fanns ”på min tid” en gammal hedersman, som samlade eldsvådor…
Detta gick till på så sätt, att han, varje gång det brann i ett hörn av staden, tvärt hoppade upp i en droska och åkte dit. Väl framkommen, skaffade han sig, genom list eller goda ord, rätt att genomtränga bevakningskedjan, och så gick han rakt på elden samt tände vid den en ljusstump, som han sedan satte i en liten handlykta, vilken han alltid hopfälld bar i sin ficka.
Varpå han lugnt reste hem.
Här hade han ett helt rum fullt med ”eldsvådor” i form av små lampor, vilka aldrig fick slockna, så framt deras lågor förskrev sig från någon ryktbar brand. Här visade han branden i Tuilerierna, branden i stadshuset, i Justitiepalatset och i S:t Cloud, alltsammans minnen från kommunens dagar, vidare det stora magasinet Printemps brand, eldsvådan i Opéra comique osv. Och det var sannerligen ganska kuriöst att se, i synnerhet som allt bestämt var äkta. Han tog i regel vara på allt han kom över; men om det sedan visade sig att branden inte haft något märkligt att förete, så släckte han den lampa han tänt med ljuset från den branden.
I London finns en herre som samlar bergsspetsar.
Han har dem allihop i ett storartat galleri vid Hyde Park – Die Jungfrau, Mont Blanc, Etna, Sulitelma och allt vad de heta. I egen person har han klättrat upp på bergen och med lämpliga redskap brutit loss det stycke av berget som låg absolut högst…
En gammal italiensk markis, bosatt i Parma, har anlagt en storartad vattensamling.
Han har vatten från alla världens hav och alla jordens stora floder samt därtill regnvatten från Sahara, snövatten från Borneos högsta berg och gruvvatten från de djupaste schakt i världen. Det förvaras i slipade små glascisterner, som blivit hermetiskt tillslutna.
Om samlingar av frimärken, snäckor, mynt, växter, fåglar och ägg ska vi ej tala. Sådana finns nämligen överallt.
