Ur Politiken meddelar vi följande skildring av en förbrytare, vars bragder väckt stort uppseende i Danmark och torde kunna betecknas såsom enastående i sitt slag.
För tredje gången är tukthusfången Jens Nielsen dömd till döden för försök till mord. Domen lämnar en sammanträngd skildring av hans föregående liv. För dem som söker efter medel till att av förbrytare skapa nyttiga samhällsmedlemmar lämnar denna skildring anledning nog till eftertanke. För övrigt är det berättelsen om en förtvivlad kamp mellan samhället och ett av dess utskott, som under hela sitt liv med vanvettig energi höjt sin hand mot allt och haft allas händer mot sig.
Jens Nielsen är född i Jyderup på Själland 1862 och således endast 30 år gammal. Tillsammans med sin mor blev han, då han var 8 år, intagen på ett fattighus, och här stal han för första gången. Den tjuvaktige pojken blev därefter insatt i tukthus, först på Flakkebjerg och därefter på Landerupgård, där han kvarblev till sin konfirmation 1877. På båda anstalterna förorsakade han vederbörande myndigheter mycket bryderi.
Strax efter konfirmationen blev han satt i tjänst på landet i södra Jylland. Och nu börjar hans egentliga förbrytarliv med en lång rad rymningsförsök, stölder och dylikt med efterföljande straff av alla slag. Så snart han slapp ut ur rättvisans klor begick han ett nytt brott, och för varje straff han fick, växte hans böjelse för brott och hans hat till samhället.
Från sin tjänst rymde han efter få dagars förlopp, begav sig till Köpenhamn och kom snart i konflikt med lagen. Den 1 september 1877 fick han 25 par spö för tjuveri; han var då 15 år gammal. Han skickades nu tillbaka till Flakkebjerg, men rymde strax därifrån och erhöll redan i oktober sin andra dom: 40 par spö.
Ännu en gång försökte man föra Jens Nielsen på bättre vägar genom att sända honom till Landerupgård. Men resultatet blev om möjligt ännu sämre. Då han här inte fick tillfälle att rymma, satte han två gånger eld på anstaltens byggnader och blev därför insatt på korrektionshus i 2 år. Efter utståndet straff skickades han till Amerika.
Hur han här betedde sig vet man inte, men efter någon tid dök han upp i London, där han två gånger blev straffad med tukthusarbete för tjuveri. Under det han var i London spred sig i Europa underrättelsen om en av de jätteeldsvådor som till och med i London är sällsynta. Det var Victoriadockorna – hus, skepp och varuupplag – som en natt på ett oförklarligt sätt blivit antända; och under det väldiga lågor, utbredande skräck och förvirring, belyste jättestaden, stal Jens Nielsen klänningstyg till några få kronors värde. Han hade antänt dockorna för att få tillfälle att stjäla och för att hämnas sina utståndna straff. Vid branden gick 27 miljoner kronor upp i rök. En dyr hämnd.
Den gången blev brottslingen inte upptäckt; han slapp undan i förvirringen med sitt tarvliga byte, gick till sjöss, bestal sin kapten och kom efter många äventyr till Sverige, där han för stöld blev ådömd ett års tukthus. Och så hamnade han åter på Själland.
Mordbrand hade nu blivit hans mani. En rad eldsvådor, vilka synbarligen var anlagda, satte länge under hösten 1883 innebyggarna i Köpenhamns omnejd i fasa. Gärningsmannen var Jens Nielsen, som trots polisens vaksamhet förstod att på ett obegripligt sätt hålla sig undan, till dess han slutligen blev fast. Under rannsakningen erkände han mordbranden i Londons dockor och blev den 13 juni 1884 dömd till 16 års tukthusarbete samt överfördes till Horsens straffanstalt.
Man skulle nu kunnat tro att man gjort honom oskadlig. Men det är just i ovannämnda straffanstalt han under loppet av 8 år förvärvat sig sina tre dödsdomar.
Redan i december 1884 gjorde han sitt första mordförsök. Under en rast på anstaltens gård försökte han slå ihjäl en av fångvaktarna; försöket misslyckades. Fångvaktaren blev väl sårad, men Jens Nielsen övermannades av några medfångar, och genom höjesterets utslag 1885 blev han första gången dömd till döden. Domen blev genom benådning ändrad till livstids tukthus under sträng bevakning. Sedan den tiden har han, delvis i bojor, tillbragt sitt liv i anstaltens källare, och all hans diktan och traktan har gått ut på att genom ett nytt mord få bestiga schavotten.
Ehuru han stod under den strängaste bevakning lyckades det honom inom en månad att föröva sitt andra attentat och slå en fångvaktare till jorden inne i sin cell. Åter blev han dömd till döden (1886), benådad liksom förra gången och, sedan han fått 27 par spö, slagen i bojor. Först efter 6 års förlopp, den 2 maj i år, fick han för tredje gången efter en slugt förberedd plan tillfälle att med ett bordsben slå en av fångvaktarna till jorden så häftigt att det är tvivelaktigt om fångvaktaren kan återvinna sin hälsa.
Jens Nielsen har naturligtvis förhörts angående sina motiv till de upprepade mordförsöken. Han förklarar själv att motivet är hat till samfundet och än mera fruktan för det enformiga fängelselivet. Inspektören, läkaren och prästen vid fängelset skildrar honom som en människa med fullt förstånd. Han är av naturen rikt begåvad och särskilt utrustad med en snabb uppfattningsförmåga som inte blivit förslappad genom det långa fängelselivet. De frågor som ställs till honom besvarar han klart och bestämt samt uppträder lugnt och sansat.
Med få ord: han är ett odjur i människohamn som med oböjlig energi vill, när tillfälle ges, krossa allt som kommer i hans väg. Och tillfälle får han kanske ännu en gång.
