Den amerikanske publicisten George Kennan har nyligen utgett ett arbete, ”Sibirien”, som väckt det största uppseende inte minst i Ryssland, vars tidningar, med Moskwa Wjedomosti i spetsen inte kan finna ord för sin förvåning över att en främling kunnat bereda sig tillfälle att på detta sätt blicka in bakom kulisserna.
Kennan, som är ryskan fullt mäktig, har i flera år berest det europeiska och asiatiska Ryssland. År 1885 besökte han västra Ryssland för att studera deportationssystemet, och förskaffade sig för detta ändamål inrikesministerns tillståndsbrev och dessutom rekommendationer från utrikesministern i St. Petersburg. Men dessa legitimationspapper erhöll han endast därför att han i Amerika offentliggjort flera artiklar mot nihilisterna och de revolutionära i Ryssland, och man trodde sig därför i Kennan finna en försvarare av deportationssystemet. Men denna förhoppning blev fullständigt bedragen. Vad Kennan såg i Sibirien uppfyllde honom med avsky och förfäran. Hans bok är på samma gång en anklagan som en vädjan till mänskligheten, och han har till motto ur Dantes ”helvete” tagit de ryktbara orden om att stänga hoppet ute.
Kennans strövtåg förde honom över Nischney-Novgorod, Jekaterinenburg och Tomsk till Irkutsk, och om sina erfarenheter berättar han bland annat att i Ryssland inte finns några tukthus. Då en förbrytare döms till mindre än 4 års fängelse, avsitter han detta straff i ett ryskt häkte, men är strafftiden över 4 år skickas han till Sibirien. Antalet av dessa deporterade har från 1823 till 1887 uppgått till den fruktansvärt höga siffran av 772 979. Straffångarna och straffkolonisterna vandrar till sin bestämmelseort med 5 skålpund tunga fotbojor av järn och med håret till hälften avrakat.
Det gräsliga elände som de dömda har att genomgå på deras väg till Sibirien, skildrar Kennan med upprörande utförlighet. Från etapp till etapp följer han dem och ger en trogen bild av hela marschen. Den första etappen är vid europeisk-asiatiska gränsen.
Till ingen synpunkt mellan S:t Petersburg och Stilla oceanen – säger han – anknyter sig så smärtsamma minnen som till den sibiriska gränsstenen mellan byarna Markowa och Tugulinskaja. Ingen har för den resande ett mera melankoliskt intresse än denna. Hundratusen av mänskliga varelser: män, kvinnor och barn har här sagt ett evigt farväl till friheten och sina kära, till sina närmaste och sitt hem. Ingen gränssten i världen har varit vittne till så mycket mänskligt elände, och det ges ingen, som passerats av så tallösa skaror med brustet hjärta. Sedan år 1878 har 170 000 dömda dragit denna väg, och sedan århundradets början över en och en halv miljon. Då gränsstenen ligger halvvägs mellan den första europeiska och den sista sibiriska etappen, har det alltid varit seden att låta de dömda vila ut här några ögonblick och tillropa hemmet och de kvarlämnade ett sista farväl.
De flesta hänger sig utan återhåll åt sina smärtor, andra överlämnar sig blott åt en dämpad gråt. Somliga knäböjer och pressar ansiktet mot jorden, andra trycker sina läppar mot den kalla stenpelaren som om denna vore symbolen för allt det kära de lämnade. ”I led” ljuder plötsligt den kommenderande underofficerens allvarliga röst; och på kommandoordet ”Framåt marsch” gör alla korsets tecken och under kedjornas skrammel och rasslande sätter sig tåget långsamt i rörelse över Sibiriens gräns.
Högst märklig är den beskrivning på etappfängelserna som Kennan lämnar. Det största är Tjumen i Sibirien. Det är beräknat för 800 personer, men då Kennan besökte det var 1731 sammanpackade däri. Nästan alla bar länkar, och dessas rasslande gjorde ett intryck som om man oavbrutet skakat några jättelika nyckelknippor. I de stora fängelsesalarna är väggarna smutsiga och golven svarta av torkad smuts och intrampade orenligheter. I mitten av rummet och upptagande dess halva bredd finns sovbänken, en 12 fot bred och 30 fot lång träbänk, som på starka stolpar höjer sig ett par fot över golvet. I mitten höjer den sig en smula, så att fångarna, då de sover tätt upptill varandra i två diametrala rader, har sina huvuden liggande ett par tum högre än fötterna.
Förutom dessa träbänkar, innehåller ett sibiriskt fängelse ingenting annat i möbelväg än ett stort träkar till exkrementerna. Fångarna får varken dynor, täcken eller lakan. De sover på de hårda träbritsarna, inhöljda i sina kappor.
Då vi beträdde rummet, sprang straffångarna upp med ett starkt kedjeskrammel, strök av sig mössorna och ställde sig stumma och tätt sammanpackade vid sovbänken.
– Hur mån I? – frågade direktören.
– Vi önskar ers nåd hälsan – ropade hundrade röster i kor.
– Fängelset är gräsligt överfyllt – sade direktören. Detta rum har blott luftventilation för 35 man, högst 40, men hur många har sovit här inatt? – frågade han, vänd till fångarna.
– Etthundrafemtio – ropade ett halvt dussin hesa röster.
I ett av rummen, berättar Kennan, påträffade vi 8 à 10 adelsmän som syntes vara bildade män och i vilkas närvaro direktören tog hatten av. Luften i gångar och salar var gräsligt oren. Varenda kubikfot var uppenbarligen åter och åter inandad, tills den inte mera innehöll en enda atom syre. Den var mättad med feberbakterier från de oventilerade sjukavdelningarna, och med den illaluktande utdunstningen från sjuka människolungor med stank och exkrementer. Jag höll andan så länge jag kunde för att inte behöva indra giftet onödigtvis i lungorna.
Om de politiska förbrytarna lämnar Kennan följande upplysningar: Enligt en kejserlig förordning av den 12 mars 1882 är vederbörande minister berättigad att ”på administrativ väg” anvisa personer som är farliga för den allmänna ordningen en bestämd uppehållsort. ”På administrativ väg!” Ja, det vill säga detsamma som utan dom och rannsakning. Den minsta obetydlighet är nog för att synas i regeringens ögon ”neblagonadezni” (opålitlig) och ådra sig det fruktansvärda straffet att bli förvisad till Sibirien. Verkliga revolutionärer, antingen de är män eller kvinnor, sänder man till de avlägsnaste delar av Sibirien, där de döms till livstids tvångsarbete. Men oftast får dessa deporterade inte veta orsaken till förvisningen. De grips och förs bort utan att få säga de sina ett enda avskedsord.
Kennan anför ett drastiskt exempel på hur litet det behövs i Ryssland för att ådra sig misstanke, för att vara neblagonadezni. En ung läkare, dr Belvi, blev förvisad till Sibirien för det han känt två kvinnliga studenter av utländsk nationalitet, som på grund av ”opålitlighet” blivit hemskickade. Belvi fick sig den arktiska byn Verschojansk i provinsen Irkutsch (67,20 grader nordlig bredd) anvisad till uppehållsort. Hans unga, vackra hustru väntade sin nedkomst då mannen blev ”bortsänd” och kunde därför inte ledsaga honom. Men då barnet var fött till världen och krafterna började återkomma, lämnade hon den späde åt sina släktingars omsorger och företog den 10 000 kilometer långa resan för att uppsöka mannen på norra polarkretsens andra sida. Då hon saknade medel att själv bekosta resan, måste hon be inrikesministern om tillåtelse att sluta sig till en transport av förvisade, och fru Belvi skulle på detta sätt ha uppnått målet efter 16 månaders förlopp. Men hon skulle aldrig nå det.
Månader igenom höll hopp, tro och kärlek hennes krafter uppe och gav henne mod att utan klagan fördra det kvävande dammet, den svidande hettan och de kalla höststormarna, den usla kosten, ohyran och den förpestade luften i etappfängelserna. Men omsider blev den arma kvinnan fullkomligt bruten. Anländ till någon station väster om Irkutsch, fick hon veta att hennes man inte, som hon trott, uppehöll sig i Verschoansk, utan i Verchojansk, och att 5000 kilometer stäppmark, skogar och berg låg emellan de bägge makarna. För att uppnå hans förvisningsplats ännu samma år, skulle hon nödgas resa i flera veckor ännu på hund- och renslädar, i bitande köld genom nordöstra Asiens arktiska ödslighet.
Denna upplysning var för mycket för den arma kvinnan. Hon blev vansinnig och dog några månader därefter i fängelsehospitalet i Irkutsch utan att ha återsett mannen.
Om allt vad Kennan upplevt håller han nu i Amerika föredrag och för att åstadkomma större effekt, plägar han efter slutat föredrag visa sig för publiken klädd som sibirisk straffånge, med stora länkar om fötterna. Stämningen mot Ryssland är, till följd av Kennans energiska propaganda, ganska förbittrad.
