Vanan att “leva högt” är utan tvivel den mest olycksbringande vana som föräldrar kan bibringa sina barn, vilka ofta blir olyckliga i hela sitt liv.
Att leva högt består däri, att rika familjer har en överdådig och överflödig lyx av mat och dryckesvaror, en ovana som är specifikt svensk, varför svensken också i utlandet är känd för sin benägenhet att leva över sina tillgångar.
Så länge rikedomen eller åtminstone krediten räcker någorlunda till för de dyrbara vardagsvanorna är ändå inte allt förlorat.
Men olyckligast är det för de barn som blir uppfostrade i sådana vanor men aldrig blir utrustade med tillräckliga medel för dessa vanors tillfredsställande.
En person äger till exempel en förmögenhet motsvarande 100.000 kronors kapital. I hans hus förs ett levnadssätt med överflöd av mat och dyrbara rusdrycker samt storartade bjudningar som anstår en hundratusenkronorskarl och ofta däröver. Men i den familjen finns kanske tio barn som alla vänjer sig vid ett levnadssätt som motsvarar en förmögenhet på hundra tusen. Men när arvet delas får de endast en tiondel var. Då står de där med levnadsvanor som motsvarar hundra tusen, men med tillgångar på endast tio tusen. Då är de förlorade åt olyckan och eländet.
Inga rika föräldrar tänker på denna påtagliga disproportion, utan det fortsätter därmed oupphörligen. Ingen tar någon lärdom av andras bittra erfarenhet.
