Inom teatervärlden och bland konstvänner har under de senaste dagarna ett namn mer än något annat varit på allas läppar. Främste skådespelaren från världens förnämsta scen, Théâtre Francais, har i dessa dagar gästat norden. Först vållade han stor uppståndelse i det gemytliga Köpenhamn, kom sedan även till Malmö på en fransk visit, och gästade slutligen Stockholm, varest den så kallade Coquelin-febern ännu inte är fullt övervunnen.
Således mer än tillräcklig anledning för Skånska Veckobladet att presentera den märklige mannen för sina läsare.
Coquelin härstammar från en fransk landsortsstad, där hans far var bagare. Meningen var även att den unge Coquelin skulle ikläda sig den vita uniformen. Men så kom han en vacker dag underfund med att han bättre passade till skådespelare än till bagare.
Vägen till konstnärsryktets höjd är dock ej tagen i ett språng. Hans första mottagande i Paris var föga uppmuntrande. Han var ju så ful, sade man, och så hade han ju en riktig trumpetnäsa.
Äntligen fick Coquelin uppträda i en större roll. Det var som ”Figaro” i Beaumarchais fina komedi. Han hade en förskräcklig rampfeber. Först i sista akten hade han återfått sitt lugn och nu var förtrollningen bruten. Han gjorde stormande lycka. Från det ögonblicket var han en konstnär.
Av konung Oskar erhöll Coquelin vasaordens kommendörsband. Så fint dekorerad har ännu ingen svensk ”komediant” blivit. Till och med Almlöf har fått nöja sig med en vanlig trissa.
