På det nät av telegraftrådar som omspinner hela jordklotet far nu flera gånger om dagen ett namn ut i alla jordens hörn. Aldrig någonsin har varken ett furstligt eller ett borgerligt namn ljudit så ofta eller varit omfattat med så livligt intresse samtidigt över hela världen. Aldrig någonsin har ett namn nämnts bland alla nationer med mer aktning, beundran och sympati.
Detta namn är Stanley.
Hans färd är äventyrlig nog för att intressera envar, djärv nog för att respekteras och beundras av envar, nog uppoffrande för det levande och det kommande släktets upplysning för att väcka sympati hos envar.
Det var inte så längesedan kartan över det inre Afrika var lika blank som omkring polerna! Den amerikanske tidningsmannen Henry M. Stanley har riktat vår kunskap om hittills okända trakter på ett sätt och i en utsträckning som är enastående i de afrikanska upptäcktsresandenas historia, vilken dock har så månget berömt namn att uppvisa.
Då världens uppmärksamhet för första gången riktades på Stanley, var han under oroligheterna i Spanien korrespondent för världsbladet New York Herald, vars rike ägare Bennett önskade visa gamla världen hur man skulle bära sig åt för att finna den så länge saknade Livingstone. Ett telegram kallade Stanley från Sevilla till Paris. Två timmar senare var han på väg till Frankrike och anmälde sig omedelbart efter sin ankomst till Paris hos Bennetts son, som tog emot honom på sängen. Utan en aning om vad som väntade honom, fick han under ett kort samtal order att uppsöka Livingstone, om vilken man inte visste antingen han var levande eller död, endast att han sannolikt befann sig någonstädes i Afrikas ekvatorialtrakter. ”Godnatt, Gud vare med er!” var unge Bennetts sista ord till Stanley, som under samtalets lopp bland andra småärenden fått order att i förbifarten övervara Suezkanalens öppnande, att besöka sir Samuel Backer i Egypten och därifrån skriva en praktisk handbok för turister, att resa till Jerusalem för att redogöra för några utgrävningar, att ta vägen över Konstantinopel för att skriva om stridigheterna mellan sultanen och khediven, att besöka valplatserna på Krim, att resa över Kaukasus till Kaspiska havet, att sända ett långt brev från Persepolis och redogöra för järnvägen i Eufratdalen.
”Godnatt, herr Bennett!” sade Stanley, for uträttade sina små ärenden – och det stora också. Ty han fann Livingstone i november 1871 vid Tanganyikasjöns strand och bragte honom den hjälp han så utomordentligt väl behövde. Förargade blev engelsmännen över att det skulle vara en amerikansk tidningskorrespondent som för en amerikansk tidnings räkning fann deras egen käre gamle Livingstone. Ja, så förargade att Stanleys resa ett ögonblick betraktades som en storartad amerikansk humbug. Men vartenda ord var sant i de kabeltelegram som för 36 000 kronor av Stanley sändes över Atlanten till New York Herald. Ty telegrammet meddelade världen innehållet av Livingstones brev.
Pengar och pressen är nutidens stormakter!
Andra gången vi påträffar Stanley är det likaledes i Afrika som korrespondent för New York Herald. Det var Ashantikriget, som vid detta tillfälle i brist på något mera blodigt lade beslag på folks uppmärksamhet. Är den utländska källa var detta är hämtat pålitlig, uttalade Stanley sin mening om den engelske överbefälhavaren sir Garnet Wolseley genom att skriva hem att ”sir Garnet kunde ha blivit en mycket bra resekorrespondent.” Stanleys fordringar på en sådan är dock helt säkert inte små. Och det blir mening i det sätt på vilket han uttalade sitt beröm, då man erinrar sig att korrespondenten under vanskliga förhållanden var i stånd att leda hundratals människor, som utan tvivel var långt besvärligare att hålla samman än ett par väl disciplinerade engelska bataljoner, som skulle slåss mot klimatfebern och hans majestät konungen av Ashanti.
Tredje gången Stanley uppträdde i Afrika skulle det bli på ett i hög grad uppseendeväckande sätt. New York Heralds och Daily Telegraphs utsände skulle uträtta mera än någon dittills av regeringen eller vetenskapliga samfund utrustad expedition. Och ingenting sparades för att sätta den nu med förhållandena så förtrogne Stanley i stånd att uppträda som en man, som inte behövde låta uppehålla sig av en eller annan negerfurste, som kunde få det infallet att förbjuda honom att tåga igenom ett rike som kanske inte var större än en vanlig bondby. I spetsen för en styrka av 4 vita män och 300 väl beväpnade negrer, som skulle göra tjänst som soldater och bärare, bröt Stanley upp från Zanzibar på ostkusten i oktober 1874. Efter en förvånansvärt snabb resa genom till en stor del obekanta trakter, nådde han inte utan obetydliga förluster den stora Nilsjön Viktoria Nyanza. Här skruvade han ihop sin på människorygg transporterade lilla båt Lady Alice och gick med 11 av sitt folk ombord på denna, efter att först ha anlagt ett befästat läger på sjöns södra strand. Under en på äventyr rik färd, som varade i 58 dagar, for han runtomkring den hittills högst ofullkomligt kända väldiga sjön, som är omkring ett par hundra mil i omkrets och full av öar.
Under vägen besökte han en av Centralafrikas mäktigaste och efter afrikansk måttstock mest civiliserade negerpotentater, kung Mtesa, som härskade över Uganda, vilket i skönhet och fruktbarhet beskrivs som ett jordiskt paradis. Mtesa var hedning i sina dar, en arab gjorde honom till muhammedan. Stanley lärde honom Fader vår och de tio buden och smickrar sig över huvud taget med att ha i hög grad rubbat hans religiösa begrepp. Härtill saknades inte heller skäl. Ty året före hade Mtesa till en dansk resandes ära slaktat 30 människor första gången han gav audiens, och så fortsattes det i nedåtgående skala var gång han tog emot den främmande. Nu skall kung Mtesas sköna rike vara Afrika-civilisationens medelpunkt, och det är endast att hoppas, att civilisationens trogne följeslagare, bakladdningsgeväret etc., inte kommer att spela en alltför framstående roll i de tjusande nejderna vid den stora Nilsjön.
Vi kan inte uppehålla oss vid Stanleys vidare kringflackande i Afrikas inre. En liten episod till må vara nog. Då Stanley den 4 nov. 1876 lämnade Nyangwé, gick han stora vanskligheter till mötes, och den nio månader långa Kongoresan – Lualaba visade sig nämligen vara samma flod som Kongo – var ett äventyrens äventyr. Alla hinder, som sjukdom, hunger, förgiftade pilar och en ogunstig natur rest emot honom, tornade sig under denna del av resan upp till en sådan höjd, att det hängde på ett hår att expeditionen höll på att gå under. På floden utkämpade han några och trettio sjöslag, och det var just icke alltid en obetydlig styrka han hade att kämpa mot. En gång angreps han av över 50 kanoter, av vilka den största var bemannad med över 100 människoätare. Med förhållandevis få bakladdningsgevär lyckades han hålla massor av förgiftade pilar stången. Det var dock inte endast befolkningen, som på långa sträckor av floden vållade honom de största bekymmer, så att han varken hade ro natt eller dag. På sina ställen klämdes den två mil breda floden in emellan klippor och bildade fall av forsar, som det var omöjligt att passera i kanoter, varför dessa och hela bagaget måste släpas över land genom urskogar där några av hans folk måste bana sig väg med yxan, medan andra använde bössan mot de i bakhåll lurande vildarna. Under vägen förlorade han flera av sitt folk, som dels föll i strid, dels drunknade i vattenfallen eller dog av kopporna, och hungersnöden stod för dörren då Stanley i början av augusti närmade sig västkusten. ”I mitt 35:te år ser jag ut som en gammal man”, skrev han hem.
Det var den gången särskilt upptäckten av Kongoflodens lopp som var en så stor bedrift. Ty detta väldiga flodsystem har säkert en högre bestämmelse än att dränera några av jordens fruktbaraste landskap och tjäna som vattenväg för negerkanoter.
Inom kort kommer Stanley till Europa efter sin senaste stora Afrikaresa. Då skall tidningskorrespondenten, amerikanaren Henry M. Stanley bli lejonet för dagen, då han sätter foten på engelsk mark. Ty om något folk förstår att sätta värde på hans bragd, så är det det engelska. Denna gång blir det säkerligen inte från en enda engelsmans sida tal om amerikansk humbug. Och den hyllning som väntar honom kommer att långt övergå dem som i form av medaljer och smickrande skrivelser redan regnat ner på honom från åtskilliga potentater och geografiska sällskap, såväl i gamla som i nya världen.
