Genom blåa rymder lärkans
glada sånger redan tona
att det kval som vintern födde
i naturens bröst försona.
Fram ur skogens gömma bäcken,
nyss av isig boja bunden,
bryter glad sin ystra bana
genom ängen, genom lunden.
Snart skall fager blomma lockas
fram av vårens milda anda
att med fågelsångens toner
vårens friska blomdoft blanda.
När naturen föder blommor,
ammade av drivans tårar,
skall ej mänskohjärtat också
livas då av nya vårar?
Skall väl sorgens vinter hjärtats
blomstergårdar än föröda,
skall ej vårens fläktar också
där få fagra blommor föda?
